Klockan är sent och jag borde palla mig i säng med det går inte. Fjärillarna i magen flyger för fullt och mina tankar snurrar runt. Sorgen och glädjen blandas och tiden flyger iväg. Just nu tänker jag bara på hur lyckligt lottad jag är. För 16 år sedan föddes jag till en värld med en mamma, pappa och en bror, en familj helt enkelt som älskar mig villkorslöst. Det går inte att förstå hur många barn i världen som saknar det. Jag har haft turen att växa upp i ett sådant fint land som Sverige, med föräldrar som ger mig fler oförglömliga utlandsresor än vad jag förtjänar och jag har alldeles för fina vänner. Hur kunde jag ha turen att få ett sådant fint liv? Vad gjorde jag för att förtjäna sådana fina, hjälpsamma föräldrar? Den som gav mig allt detta visste inte vad den höll på med! Varför ge mig detta? Varför tänker jag inte mer på hur tacksam jag är? Jag borde vakna upp varje morgon och tänka "shit vilket grymt liv jag har och idag ska jag leva det till fullo". Om 45 min är sista dagen på sommarlovet slut och ett nytt kapitel i mitt liv börjar. Imorgon ska jag styra mina första steg mot gymnasietiden. Varför skjuter jag upp på så mycket saker jag vill göra? Varför inte leva varje dag som om den vore din sista när livet endå är så kort?